måndag, maj 26, 2008

Speed Racer släppt i USA

Sidhe Interactives senaste spel, Speed Racer, har släppts till Nintendo Wii. Detta har resulterat i att vi har en gigantisk pappkonstruktion av speed racer logon vid soffområdet på kontoret. Själv har jag inte jobbat på detta spel. Jag har dock spelat det, en gång! Det ser rätt bra ut för att vara ett Wii-spel. Det är kul att se alla post processing effects som går att göra även utan programmerbara shaders. Jag jobbar på ett nytt hemligt projekt i samarbete med ett annat större företag. Det är med lätthet det största projektet Sidhe har varit inblandade i hittils.

P-40E Kittyhawk Serial Number NZ3031

Happ, dags att komma ikapp lite.
Först kort rapport från utflykt till Wainuiomata strax utanför Wellington, 30:e mars. Genom ihärdigt googlande hittade jag en person i Wellington som erbjöd sig att visa mig vrakresterna av en P40 Kittyhawk ute i skogen, generöst! Särskilt eftersom det var två timmars ganska hård vandring för att komma till platsen. Vi gick mestadels nere i en bäck eftersom bushen på sidorna av vattendraget var i stort sett ogenomtränglig. Lite klättring behövdes också på ett ställe där bäcken blev till ett litet vattenfall. Jag kan förstå varför vrakdelarna har blivit liggande på platsen i 65 år.

Uppgifterna om kraschen jag har hittat är ganska knapphändiga. Klart är dock att den här Kittyhawken lyfte sista gången 1:a maj 1943. Planet tillhörde 16:e skvadronen på No.2 Service Flying Training School i Woodbourne i närheten av Blenheim på sydön.








Nio mil nordöst från Woodbourne fick dock flygningen ett tråkigt slut. Piloten passerade över en ås i närheten av Wainuiomata på nordöns sydspets, tappade lyftkraften och kraschade in i en bergssida. Piloten omkom omedelbart och kraftig brand uppstod. Att kraschen var våldsam syns på de bitar som finns kvar av flygplanet. Den tilltuffsade Allison V-12 motorn står i bäcken ungefär 1km från där de flesta av de andra vrakbitarna finns. Någon kan ju ha försökt flytta den i efterhand, men med tanke på hur terrängen ser ut så verkar det inte troligt.
























När vi fortsatte uppför bäcken gick vi förbi det rejäla propellernavet som hade tre propellerblad, inget av vilka är kvar efter kraschen. Ytterligare lite längre upp hittar vi en annan solid bit som inte rostar bort så snabbt, nämligen pansarplåten som suttit bakom pilotens rygg.












Efter runt två timmars vandring uppför det lilla vattendraget kommer vi till den mest koncentrerade samligen vrakbitar. Här finns ett av landningställen och dess fäste i vingen, de långa rörkonstruktionerna som utgör motorfästena, en demolerad tank (möjligtvis oljetanken) och en bit av flygplanskroppen som ser ut att kunna vara cockpit eller en bit av den. Lite brun och grön färg finns kvar på aluminiumet.

Även om det var en våldsam krasch som i stort sett verkar ha smulat sönder flygplanet så kan jag tycka att det borde finnas fler bitar i området, det är ju mycket metall i en vinge. Terrängen runtomkring är dock tämligen djunglig och brant, så det är nog ganska svårfunnet isåfall. Hursomhelst kan jag tänka mig att ta mig tillbaka till platsen någon gång för att få lite bättre fotoväder, det regnade hela tiden under vårt besök. Området är även väldigt fint i sig, native bush på skyddad Department of Conservation-mark.

Jag hotar att återkomma med rapporter från vidare flygplansarkeologiska utflykter :)