Lång biltur till Whirinaki

Helgdagen Queen's birthday infaller inte alls på drottningens födelsedag utan på första måndagen i juni. Vi ägnade tredagarshelgen åt en bilresa uppåt landet med den stora nationalparken Te Urewera som mål. Värt att nämna i sammanhanget är att Te Urewera tydligen betyder "den brända penisen" på Maori. Det står på wikipedia, så det måste vara sant :) Vi lade iallafall större delen av lördagen på att köra norrut, upp längs västkusten, "desert road" förbi vulkanerna mitt på nordön och upp till Taupo. Mellan Taupo och rotorua stannade vi lite snabbt vid Kerosene Creek och kände på det varma vattnet innan vi svängde vi in på SH38 mot Murupara. Detta samhälle ligger vid asfaltsvägens ände, i utkanten av Te Urewera-skogarna. Vi fick intrycket av att det var ett lite fattigt samhälle, Work and Income (arbetsförmedlingen/bidragsgivare) verkade vara den mest välhållna byggnaden längs huvudgatan... Utbudet av boende var högst begränsat. Vi bodde billigt på Murupara Motor Camp, se första bilden. Vad som inte framgår av bilden är att elementet ej var i drift och att rummet höll utomhustemperatur dygnet runt. Det blev väl 5-8 grader på natten, så vi sov med alla kläder på i sovsäckarna. Kombinerat med lite ostädat rum och allmänt risiga faciliteter så gör detta att Murupara Motor Camp får dela en förstaplats på vår lista över de sämsta boendealternativen i NZ! Det är egentligen bara två ställen som har varit riktigt sunkiga, av en himla massa som vi har bott på. Det andra var Huohora Holiday Park uppe i northland. Beware!

Efter att ha överlevt natten lämnade vi raskt Murupara och körde mot Whirinaki, en del av Te Urewera-skogen som är känt för att vara allmänt fin. Det var den också, vigick en fyra timmar lång loop track som gick längs med Whirinaki river fram till ett vattenfall och tillbaka. Väldigt djungligt och till stor del orört. Längs med vägen till den del av Whirinaki-skogen som nu är skyddad pågick dock nerhuggning av urskogen ända fram till 1987. När regeringen satte stopp för detta blev en hel del människor arbetslösa och samhället Mingunui som ligger mitt ute i ingenstans i Whirinaki förvandlades till en spökstad. Vi körde igenom och kände oss som utbölingar, turister som åker förbi och tittar på misären. Nu kanske inte de som bor där uppfattar det som misär, men det var övervuxet, fanns några utbrända hus, hästar och andra djur sprang runt lite hursomhelst på gatorna och förfallet var ganska totalt. Det verkar nästan uteslutande vara Maorier som bor där. Udda ställe.

Från Whirinaki åkte vi sedan vidare mot Lake Waikaremoana som ligger i andra änden av Te Urewera. Den enda vägen genom nationalparken är en 10 mil lång grusväg, så det var ingen snabb resa. Men det var fin väg. Vägrenen användes som betesmark för kor och annat i stort sett hela vägen. Det är ganska fascinerande att det trots allt finns ett par minimala bosättningar längs med denna väg, exempelvis Ruatahuna som ligger ungefär fem mil in. Extremt avsides. Det var inte så mycket dagsljus kvar när vi kom till Lake Waikaremoana, men vi hann kika lite snabbt. Stannade vid Aniwaniwa och gick en runda förbi några vattenfall. Det finns många vattenfall i nya zeeland, man kommer inte undan.

Övernattning nr 2 var i Wairoa, vid kusten i Hawkes Bay. Här hamnade vi på Riverside Motor Camp som var extremt välskott och trevligt, egna köksgrejer osv i rummet. Rekommenderas :) Bilen fick sig en avspolning också efter den långa och leriga grusvägen. Måndagen bestod sedan mest i bilkörning för att komma hem till Wellington. Vi körde förbi Napier och ner mot Wairarapa och stannade i Norsewood i Nya Zeelands svenskbyggd. Till detta området kom många skandinaviska invandrare i slutet av 1800-talet och jobbade med framförallt skogshuggning. Jag läste en bok om detta för ett tag sen. Den handlade mest om Bror-Eric Friberg från Kristianstad, som var en av de mer framstående invandrarna och som samarbetade med den Nya Zeeländska regeringen för att få över fler skandinaver. Jag fick för mig att kolla var han som boken handlade om var begravd, i Norsewood. Konstigt nog verkar hans namn vara felstavat på gravstenen :) När vi kom tillbaka till Wellington hade vi kört ungefär 100 mil.