Från Wellington till Auckland

Johan var på besök i fem dagar, flög in till Wellington och ut ur landet från Auckland. En dag spenderades i Wellington med knatande runt stan, upp på Mt Vic, in på Te Papa och till Sidhe Interactive. Resterande fyra dagar matades helt fulla med sightseeing-resa med bil från Wellington till Auckland. Första dagen var mest körning med lite några korta stopp för att nå samhället National Park varifrån man har bra utgångsläge till Tongariro National Park. Vi ställde klockan på 06:00 för att åka buss till början av Tongariro Crossing, en 18km lång dagsvandring upp på 1900m höjd mellan den centrala platåns vulkaner. Vi hade hyffsat väder och utsikt, förutom när vi var på toppen, då var vi helt inne i moln. Rätt häftigt landskap under vandringen!








På bilden ovan till höger syns den mer eller mindre perfekta vulkankonen som är Mt Ngaurohoe (Mt Doom i sagan om ringen). Det var dock moln runt toppen hela tiden vi såg den!












Lavaflöden på Ngaurohoes sida har karvat ut diken. Vi såg Mount Egmont, som Abigail och jag besökte på en annan utflykt, en bit bort (13 mil).
























Ungefär i mitten på vandringen ligger Red Crater och Emerald Lakes som är de häftigaste ställena. Tuffa färger överallt.








En stor del av tiden spenderades att gå nerför från 1900m till 750m höjd där leden slutar.











Mot slutet blev det lite vandring i skog också, ganska många naturtyper avbockade på samma tur alltså... Vi kunde ta en buss tillbaka till National Park vid klockan tre på eftermiddagen, så vi hann fortsätta norrut till Taupo samma dag som vi vandrade. I Taupo var det mycket folk. Vi hittade nånstans att bo på det femte stället vi kollade, en rätt liten och spartansk Holiday Park i utkanten av stan. Varm spa pool var dock ett plus som nyttjades. Fin middag, god stek med potatis, intogs på Taupo Steak and Ale House nere i stan.

Nästa dag avhandlades Rotorua-området med dess geotermiska aktivitet. Besök på Wai-o-Tapu där även jag och Abigail (och Abigail och Sandra) varit. Den riktiga fullträffen var dock att svänga ner på en hålig grusväg och köra 2km för att komma till Kerosene Creek. Det är en oexploaterad varm bäck som är öppen för allmänheten. Det är bubbelpoolstemperatur i bäcken, väldigt skönt att sitta i :) Sitter man i närheten av där vattnet forsar så är det nästan precis som bubbelpool, fast det är ute i skogen. Det var roligt. Senare under dagen blev det stopp i Rotorua med lite vandring runt samhällets bubblande och rykande delar samt inmundigande av god pizza. Mot sen eftermiddag fortsatte vi mot Tauranga på östkusten för att kanske kunna hoppa fallskärm där nästa dag.











Det blev övernattning i Tauranga men inget fallskärmshoppande, då det verkade som att den lokala operatören bara kunde ta upp en av oss pga. brist på instruktörer för dagen. Vi fortsatte istället norrut och bokade in oss hos NZ Skydive sex mil söder om Auckland. Efter några stopp här och där så hittade vi en landsväg och sedan grusväg som ledde ner till det lilla gräsfältet, Mercer Airfield. Väl där blev det till att vänta lite medan den lilla Cessna 185:an gick upp och ner med fallskärmshoppare. Det fick bara plats ca fyra pers i kabinen förutom piloten, och det fanns bara en tandemhoppsinstruktör, så det tog en stund!








Johan var först med att hoppa, han var nöjd efteråt. När han och planet hade kommit ner igen hoppade jag, tandeminstruktören och en sporthoppare in i Cessnan och stack iväg. Det tog 15-20min att komma upp på 12000ft (3660m). På vägen upp kunde jag se havet till väster, Coromandel Peninsula till öster och downtown Auckland norrut. Det behövdes inte så mycket instruktion för ett tandemhopp, den bestod i stort sett av "Kom hit så spänner jag fast dig" och "Sätt dig på kanten" efter att dörren hade öppnats. Det var så litet inuti planet så det var mest huka/krypa fram som gällde. Väl sittandes i dörröppningen så gjorde instruktören grovjobbet med att få ut oss ur planet och in i stabilt frifall. Ganska omtumlande första fem sekunderna! Det blir lite fallkänsla en kort stund först, men när vi närmade oss sluthastigheten på ca 195km/h så är luftmotståndet och fartvinden det dominerande intrycket. Nästan svårt att andas! Instruktören demonstrerade lite manövrering, snurra runt och sånt. Sen när fallskärmen öppnades på runt 2000m så blev det helt tyst och stilla i jämförelse. Bra utsikt. Instruktionen för landningen bestod var bara "håll upp fötterna". Landningen blev väldigt mjuk och smidig, om än i stort sett rakt på ett gammalt bildäck på fältet (märke att sikta på?).



















Efter vi var färdighoppade och glada så fortsatte vi till Auckland, hittade boende nära flygplatsen och satte klockorna på 06:00 så johan skulle komma i tid till sitt plan till Sydney som gick 09:00. Eftersom jag lämnade johan redan 06:45 på flygplatsen körde jag hela vägen (70 mil, 10h inkl stopp) tillbaka till Wellington samma dag. Strax utanför Hamilton fick jag en spik i ett bakdäck. Ett distinkt dunkande uppenbarade sig från höger bak och när jag stannade på en mack för att kolla såg jag spiken där luften pös ut. Om jag hade haft en fungerande domkraft i bilen hade reservhjulet åkt på, men nu blev det istället en kort promenad ner längs med vägen för att se om jag kunde lokalisera antingen en domkraft eller ett nytt däck. Turligt nog var detta i utkanten av Hamilton där alla bilfirmor o dyl. ligger. 300m från macken fanns en däckverkstad som jag kunde köra väldigt långsamt till med tomt bakdäck. Eftersom däcket ändå var slitet så köpte jag ett bättre begagnat och fick det utbytt för 360kr. Perfekt.
På väg hem blev det sen stopp i Waioru för tankning och i Bulls för kebabförtäring. Lite av en gourmetkebab i hemlagad stil från ett ställe som johan och jag hittade på vägen upp. Gott!