Veckans bildskörd

Medan vi lagade mat idag såg och hörde vi att det var parad på gång nere på Courtenay Place. Det var med anledning av det kinesiska nyåret som började i torsdags. 320mm brännvidd med Tokina-objektivet räckte hyffsat för att se vad som pågick ner genom gränden mellan vårt hus och Courtenay Place.











I onsdags var det ledig dag (Waitangi day, mer eller mindre nationaldagen) och jag hade sett att det skulle hållas öppet för allmänheten på Wrights Hill Fortress, ett kustartilleribatteri från andra världskriget. Abigail gick med på att följa med på denna spännande utflykt. Fint väder och himla massa folk var det. Men rätt tuff plats, över 600m underjordiska gångar och diverse rum för att stödja tre stycken 23cm kanoner som kunde skjuta iväg 170kg tunga projektiler ca 3 mil, nästan till sydön. Fortet togs ur bruk i slutet av 50-talet och förföll sen fram till 1989 när en intresseförening tog över och började restaurera. Själva kanonerna finns tyvärr inte kvar, de såldes som skrot till samma land de skulle försvara mot, Japan, 1960.




















Skottskadorna på fortets utsida är inte från fientlig eld utan snarare från skjutglada lokalinvånare under 60/70/80-talet när anläggningen stod övergiven.




Generatorrummet, där två stora dieselgeneratorer gav kraft till hydraulsystemen som riktade kanonerna.

Uppe från själva Wrights Hill var det även rätt bra utsikt, jag tog ett panorama bestående av 12 bilder i två rader där man ser hela Wellington Harbour. Testade ett nytt stitching-program för att sätta ihop det, AutoPano Pro, funkade mycket bra! Smidigt men ändå möjligt att ställa in och dona med det mesta. Bättre än vad jag använde förra gången (autostitch).

Förra helgen var jag ute ensam på djungelexpedition i Wainuomata. Jag följde den lilla bäcken Nikau Creek för att se om jag kunde hitta vrakresterna av P40 serienummer NZ3031. En sträcka på ca 2.1km tog fyra och en halv timme att traversera, vilket väl säger något om terrängen :) Fast eftersom kamera och stativ ingick i utrustningen stannade jag ju rätt mycket och donade med det också. Sista biten blev det nästan bergsbestigning innan jag kom upp på åsen där jag skulle träffa på en stig jag kunde ta tillbaka. Stigar är ett fiffigt påfund, det tog kanske en halvtimme att komma tillbaka den vägen.












































Några flygplansdelar såg jag dock inte :) Efterforskningarna får fortsätta! Kanske har de försvunnit sedan 2004, eller tog jag fel gren av Nikau Creek där den delar sig...